Dödshotad av Dick Dale

Vi stod där, en svinkall vårdag, på en strand i Varberg. Två surfarfreaks och en musiknörd.
Jobbet hade fört oss samman, i övrigt hade vi inte mycket mer gemensamt än mötet, och samtalet gick rätt trögt.

Mastfot, sjöbris och olika segel, nej, mitt intresse var liksom inte helhjärtat.
– Det är rätt kylslaget, va?, sa jag och längtade efter vinterhandskarna.
– Jag tycker att det är friskt, sa den ene surfaren.
Han utstrålade kraft. Ung, solbränd och väderbiten. Den andre stirrade längtande ut mot vågornas vita gäss.
Det var då jag kom att tänka på Dick Dale. Min enda egna referens till deras expertområde.
– Surfrockens portalgestalt.
Den ene surfaren hade ingen aning, den andre nickade vagt.

Som en gangster i en film
Men alla som sett filmen Pulp Fiction har hört hans rasande gitarrspel i inledningen. På skivomslagen från 60-talet är han brunbränd och muskulös, snygg, men med utstrålning som en dörrvakt på Avenyn. Där, på Henriksberg för ett antal år sedan, såg han läbbigare ut. Stor, tjock, runt sjuttio år och med det glesnande håret i en tunn hästsvans. Som en gangster i en Ken Loach-film.
– Vad är det med volymen? Jag får inte till mitt gamla ”crank”, ropade han till ljudteknikern och förbannade de göteborgska miljömyndigheterna och deras decibelgränser.
Sen, med öronbedövande distorsion, drog han i gång sina gamla hits, viftade med elgitarren och juckade ut bland de unga tjejerna längst fram som ogenerat började klämma honom i baken och kladda både här och där. Dick verkade minst lika förvånad som jag över den uppmärksamheten. Men han gillade läget.
En odör av rakvatten hängde kring hans bowlingskjorta, kände jag, när jag drog upp kameran och riktade den rakt i ansiktet på honom.
Det var då det hände.
– If I see those on Ebay, I’m gonna WHACK you, skrek han.Han hytte med knytnäven och sköt fram ansiktet mellan småtjejerna, med ett hemskt grin.
Dicks ögon var skräckinjagande. Och det var lätt att föreställa sig en yngre upplaga av honom, ett stenkast från någon kalifornisk strand, på en mörk bakgata bakom en bar med kulörta lyktor och Hawaii-tema.

Våldsmannen blev kvar på scenen
Men efter konserten verkade allt groll vara glömt. Dick ritade sin autograf på en cd som jag köpte och var allmänt pratsam och småtrevlig. Våldsmannen verkade ha blivit kvar på scenen.
Men nix, historien om mitt möte med Dick Dale funkade inte på surfarna. Vi stod där och småsnackade ett tag till, sen skildes vi åt. För min del kunde de gärna ta sina brädor och köra ner dem i vågorna, frysa hur mycket de hade lust med. Jag hoppade i alla fall in i min varma bil. Satte på bilstereon och drog iväg med en rivstart som släppte ut ett moln av fossil koldioxid över den pastorala vyn.
Och även om Dick Dale hade menat allvar med sitt mordhot så är det i alla fall för sent nu. I går packade han ner sin Stratocaster för gott efter ett evigt turnerande. Ända in i det sista fortsatte han att spela, till stor del för att ha råd med massiva sjukhusräkningar för cancervård.