Så skapar du närvaro i texter

Att få läsaren att orka igenom längre personporträtt eller reportage är en konst. Oftast krävs det beskrivningar som får texten att leva. Här är några saker att tänka på.

Ta in platsen. Befinner du dig på ett supermodernt kontor så vill läsaren veta det. Markera det på något sätt. Skriv att hissen susar ljudlöst eller att heltäckningsmattan är mjuk som skogsmossa.

Leta upp detaljer. Den du intervjuar har kanske något som sticker ut på skrivbordet. Fler pennor än vad som går åt under en livstid? Stökigt? Überordentligt? Kanske en personlig sak som berättar något oväntat? Dammsug efter detaljer.

Utnyttja dina sinnen. Lukta, lyssna. Smakar kaffet gott eller känns armstödet hårt och stelt? Ju fler sinnen du får in, desto fler möjligheter ger du läsaren att sjunka in i texten.

Använd fantasin. I närvarotexter kan det – till skillnad från i de flesta andra sammanhang – vara intressant att använda sina fördomar. Fundera lite på vad du tror ska hända. När du sedan är på plats så kan det bli en bra effekt när du försöka passa in dina intryck i förväntningarna. Och funkar inte dina förställningar alls blir det intressant på sitt sätt.

Varning. Ta det lugnt med allt det här. Miljöbeskrivningar ska användas subtilt. Någon liten detalj här och där. Och bli inte alltför stereotyp, särskilt inte i beskrivningar där kön kommer in i bilden. Vänd hellre på perspektiven och gör något annorlunda.

Läs mer: En mästare på att skapa närvaro är Vilhelm Moberg. Hans Din stund på jorden, om en åldrad svenskamerikan som hänger i 60-talets Laguna Beach i Kalifornien, har mycket snygga och reportage-aktiga beskrivningar. Finns på pocket för en dryg femtiolapp.