Som skribent på Newsroom producerar han content och texter motsvarade en till två romaner per år.
Hur gör han för att få flyt i sina texter, och hur hittar han de bästa berättelserna? Vi ställer sju frågor om skriv- och intervjuteknik till Thomas Drakenfors.
Här är hans svar – och bästa tips.

Vad är skrivteknik för dig?
– Att hitta en bra berättarkurva eller dramaturgi, lite som en film. Först gäller att få till ett intressant avstamp, något som drar igång texten och som man kan förhålla sig till. Mittenpartiet rullar på med fakta. Avslutet är till skillnad från film inte jätteviktigt. Det viktigaste är att hitta en bra berättelse som håller ihop det hela. Ett annat bra verktyg är ordval och ordvändningar. Medan jag skriver funderar jag alltid på om något kan sägas på ett sätt som gör det mer intressant att läsa. Det är som att lägga mer ved på brasan – något som ger mer glöd.
– Eftersom jag alltid har läst mycket har jag samlat på mig ett bibliotek med användbara grepp som jag gillar: Anslag för deckare, eller en uppbyggnad som skapar spänning eller förväntan. Med dem kan jag testa olika ”filter” över texterna och som ramar in berättelsen. Även om jag inte går igång på alla ämnen personligen, så gäller det ändå att förpacka storyn som om det vore en ny serie på Netflix. Texten ska kännas som om den handlar om det nya svarta. För rätt läsargrupp så är det ju faktiskt det.

Hur gör du för att hitta den bästa berättelsen?
– Genom att ställa väldigt många frågor. Jag frågar på och skriver anteckningar till dess att jag behärskar ämnet eller storyn så bra att jag inte längre behöver anteckningarna för att få ihop helheten. Då har jag många möjligheter att forma en berättelse. Kan jag inte ämnet så bra läser jag förstås på i förväg. Handlar det om ett företag kollar jag nyckeltal, hur det går för firman, antal anställda, med mera. Men viktigast är att skapa ett bra samtal. Då gör det inte så mycket om en del frågor blir lite dumma.
– Ett bra samtal betyder mer än att träffas fysiskt. Många gånger kan telefonintervjuer vara en fördel. De sker på tu man hand och blir mer koncentrerade. Folk tenderar att ha mer fokus på det som sägs. När samtalet börjar närma sitt slut händer det ofta att intervjupersonerna slappnar av och säger spontana, roliga saker som kan vara användbara. När folk sänker garden på det sättet känner jag mig som tv-deckaren Columbo. Men rent allmänt gäller förstås att att vara intresserad av människor, och att gilla att snacka med folk.

Din intervju har spretat hit och dit, och du har en massa anteckningar. Hur lägger du upp din text?
– Först gäller att hitta något intressant att bygga på, som pushar läsaren framåt. Det är trial-and-error, men sen gäller att snabbt komma vidare. Ingen text blir bra direkt, det viktigaste är att sätta igång. Då får man inte vara för knusslig. Att vänta på den perfekta inledningen funkar inte för mig. Jag vill få till en strukturerad ordmassa som jag kan pussla med, ta bort, skriva om, lägga till, flytta runt i. Var inte för självkritisk i starten är nog mitt bästa tips. När texten är hyfsat färdig skriver jag ut och läser tyst för mig själv om och om igen. Då rättar jag stav-, syftnings- och faktafel, letar trista upprepningar, och känner efter om texten har en bra rytm: Är det flyt eller är det något som skaver? Så länge jag har en känsla av att något inte är bra måste jag fortsätta, så efterarbetet kan bli ganska omfattande. En hemlighet med att skriva bra är nog att vara en bra läsare.

Vad avgör om en text har bra flyt?
– Att den har en stil som hänger ihop. Och att den känns lustfylld att läsa. Det får inte vara för mycket fakta eller omständliga meningar med många bisatser. När jag sållar material brukar jag tänka: Är det här intressant som läsning eller som fakta? Kommer jag fram till det senare spar jag de bitarna till en separat faktaruta. Det gäller att fundera på om du skriver en artikel eller en manual.

Då och då stöter alla skribenter på ”besvärliga” intervjupersoner – såna som känner sig obekväma, svarar kortfattat, är nervösa. Hur hjälper du dem?
– Nyckeln är som sagt att få igång ett bra samtal, att få folk att känna sig avslappnade. Som skribent på en contentbyrå har jag en stor fördel, jämfört med journalister på dagstidningar. Jag är ju aldrig ute efter att ”sätta dit någon”.

Vilka aha-upplevelser har givit dig en skjuts framåt i skrivandet?
När jag insåg att jag kanske skulle kunna livnära mig på skrivande och gick på universitetet. Jag märkte att jag läste långsamt men skrev snabbt. Huvuddelen av C-uppsatsen gjorde jag på två veckor. Jag testade att omarbeta delar av uppsatsen till artiklar och skickade in ett par till tidningen Arbetet. De var schysta och hörde av sig med konkreta råd: ”Stryk detta, lyft fram det där, gör om vinkeln här” och så vidare. I slutändan fick jag texterna publicerade och fick en slant för jobbet.
– Nästa aha-upplevelse var på journalisthögskolan. Det var då jag insåg vikten av att lyssna på kritik, särskilt från personer som jag själv tycker är duktiga skribenter. Det är ett bra tips för att lyfta sina texter, att låta kollegor läsa och komma med synpunkter. Det praktiserar jag än i dag.

Vilka saker stör du dig själv när du läser texter?
– Störande sägeverb som ”menar han” eller ”skrattar han” istället för ”säger han”. Eller när sägeverben förstärks med sånt som ”säger hon och skrattar”. Oftast förstår läsaren ändå när något sägs med glimten i ögat. ”Säger” är neutralt och funkar i alla lägen. En annan sak är för långa ingresser. De inleder ens text och avgör ofta om folk läser vidare. De måste vara pang-på och får inte spreta åt för många håll.

Fakta: Thomas Drakenfors
Ålder: 55 år.
Läser: “Just nu Rachel Cusk.”
Skribenter som jag gillar: “George Pelecanos och Candace Bushnell – två skickliga i ‘skräp’-facket.”
Dummaste frågan i karriären: “När jag på tal om låten Mystery Train frågade Elvis Presleys trummis DJ Fontana om han och Elvis åkte subway när de var i New York? The King på tunnelbanan … nä.”
Händelsen jag aldrig glömmer: “När jag lyckades spåra upp nobelpristagaren Imre Kertész telefonnummer i Budapest via Gula sidorna. Hans fru svarade, men Imre var i Berlin.”