Så skapar du närvaro i texter

Att få läsaren att orka igenom längre personporträtt eller reportage är en konst. Oftast krävs det beskrivningar som får texten att leva. Här är några saker att tänka på.

Ta in platsen. Befinner du dig på ett supermodernt kontor så vill läsaren veta det. Markera det på något sätt. Skriv att hissen susar ljudlöst eller att heltäckningsmattan är mjuk som skogsmossa.

Leta upp detaljer. Den du intervjuar har kanske något som sticker ut på skrivbordet. Fler pennor än vad som går åt under en livstid? Stökigt? Überordentligt? Kanske en personlig sak som berättar något oväntat? Dammsug efter detaljer.

Utnyttja dina sinnen. Lukta, lyssna. Smakar kaffet gott eller känns armstödet hårt och stelt? Ju fler sinnen du får in, desto fler möjligheter ger du läsaren att sjunka in i texten.

Använd fantasin. I närvarotexter kan det – till skillnad från i de flesta andra sammanhang – vara intressant att använda sina fördomar. Fundera lite på vad du tror ska hända. När du sedan är på plats så kan det bli en bra effekt när du försöka passa in dina intryck i förväntningarna. Och funkar inte dina förställningar alls blir det intressant på sitt sätt.

Varning. Ta det lugnt med allt det här. Miljöbeskrivningar ska användas subtilt. Någon liten detalj här och där. Och bli inte alltför stereotyp, särskilt inte i beskrivningar där kön kommer in i bilden. Vänd hellre på perspektiven och gör något annorlunda.

Läs mer: En mästare på att skapa närvaro är Vilhelm Moberg. Hans Din stund på jorden, om en åldrad svenskamerikan som hänger i 60-talets Laguna Beach i Kalifornien, har mycket snygga och reportage-aktiga beskrivningar. Finns på pocket för en dryg femtiolapp.

Sju tips för snyggare bilder

Du har skaffat din systemkamera och du har bestämt dig för att nu är det dags att sätta igång att fotografera. Men få – förmodligen ingen – har den där naturliga talangen som gör att det blir bra på en gång. Här är några tips som tar dig en bit på vägen.

  • Undersök kamerans förinställningar för landskapsfoto, porträtt, extrema närbilder och så vidare. De ger hyggliga inställningar som lyfter fram den typen av motiv på ett bra sätt. Fusk? Nja, även en del proffsfotografer använder dem utan att skämmas.
  • Gå nära. Många gör felet att de står onödigt långt bort från motivet. Då är det lätt hänt att det som du allra helst vill visa syns för dåligt eller hamnar i oskärpa. Dessutom får du med en massa ovidkommande detaljer som stjäl uppmärksamhet. Använd zoomen, eller ännu hellre: gå närmare och skär bilden direkt i linsen.
  • Komponera. Snygga bilder kräver mer än att du bara trycker på knappen. Du behöver även tänka komposition. Testa med att ha motivet på olika platser i linsen, kanske till höger eller vänster istället för mitt i mitten. Vrid kameran på olika sätt och leta efter linjer i det du ser, ett klassiskt knep är att söka upp en diagonal som går från hörn till hörn i bilden.
  • Tänk på ljuset. Det är ljuset som gör bilderna. Kommer det från höger, vänster, bakifrån eller framifrån? Rör dig runt motivet och se efter var det blir bäst.
  • Se upp för väggar. Ett typiskt misstag när folk ska ta porträttbilder är att ställa upp den som ska avbildas framför en tegelvägg. Eller något annat med mönster, vinklar eller annat som stör. Försök hellre att ha en rejäl rymd bakom.
  • Förköp dig inte. Många tror att fotografering är en materialsport. Men det handlar mer om att träna ögat än att bygga upp en arsenal av dyrbara objektiv. Börja med en standarutrusning, gärna med ett enkelt zoom-objektiv vilket ger fler möjligheter. Prova dig fram, ta en massa bilder och granska dem noga. Försök hitta rutorna som sticker ut på ett bra sätt.
  • Kolla hur mästarna gör. Titta i fotoböcker av mästerfotografer, exempelvis museibutiker har en mängd olika att välja på. Leta upp någon fotograf du gillar och försök komma på vad det är som gör bilderna bra? Sätt sedan igång och härma. Även om det inte blir lysande så är det kul.

”Varje film är ett mysterium som ska knäckas”

Christian Holm, supervising sound editor, som vann en Guldbagge för ljudet till filmen Gräns. I vilket skede kommer du in i processen med en film?

– Min roll är mer som en projektledare, en regissör för ljudet kan man säga. Nu för tiden står jag sällan med en mikrofon på en filminspelning.

Så du behöver inte vara med på inspelningsplatsen?

– Nej, ofta är det mesta ljudet du hör i en film skapat efter att själva filmandet är klart. En stol som knarrar, fotsteg, en kaffekopp som lyfts från ett fat … det görs i efterbearbetningen. Ibland är allt gjort efteråt.

Du har hållit på sedan slutet av 90-talet, är det fortfarande kul?

– Ja, det är ett litet mysterium som ska knäckas varje gång. I dag arbetar jag mest med utländska produktioner, så jag möter hela tiden olika människor och kulturer.

Kan du slappna av när du går på bio, eller sitter du och granskar ljudet?

– Är det riktigt bra reflekterar jag inte över det alls. Men om ljudet inte är engagerande och välgjort, då börjar jag tänka.

Vilken status har en ljudarbetare i filmens värld.

– Det beror på hur man ser det. Ur publikens perspektiv arbetar vi i det fördolda, men i branschen finns det flera stjärnor. Walter Murch som jobbat mycket med Francis Ford Coppola till exempel. Men en personlig favorit är Gary Rydstrom som gjorde ljudet till Saving Private Ryan.

Hur kom du själv in i branschen?

– Jag var intresserad av film och musik i största allmänhet och gjorde en massa olika saker. Jag skrev låtar, producerade musik, fotograferade, layoutade skivomslag … allt möjligt. Så fick jag frågan om jag ville göra ljud till en tv-serie. Det gick bra, sedan har det rullat på.

Vad jobbar du med just nu?

– En komikers uppväxt, som bygger på en roman av Jonas Gardell, och en rumänsk film som heter The Whistlers.

Guldbaggen för ljudet till Gräns, vad var det som avgjorde att du fick den?

– Oj, svårt att säga. Vi gjorde många speciallösningar som blev bra. Men jag tror att det handlar minst lika mycket om att hela filmen är stark, en lyckad blandning mellan supernaturalism, fantasy, kärlekshistoria och polisfilm.

 

Christians Holms tre bästa tips till den som vill skapa bra filmljud:

  • Skaffa en bra mikrofon, och håll den 25 till 30 centimeter från munnen på den som talar. Det är grunden.
  • Nyfikenhet och kreativitet är viktigare än att göra rätt.
  • Se mycket på film. Fundera över hur ljudet hjälper till att bygga upp handlingen.

 

Fakta: Christian Holm

Ålder: 47 år.

Bor: Göteborg.

Familj: Fru och barn.

Lyssnar på: Soul och jazz.

 

Fotograf: Mattias Hellström

Kul filmer och foton som skildrar ett (o)enat England

Oneness, eller enhet på svenska, är temat för en serie kortfilmer som brittiska fotografen Martin Parr producerar löpande för BBC One sedan 2017. Filmerna skildrar människor som gör saker i grupp – allt från att typ snorkla i diken till att rädda livet på folk som gått vilse eller köra drönare tillsammans.

Alla har samma upplägg: en grupp träder fram, fryser någon sekund i en pose innan de skingrar sig framför kameran. Det är humor, på gränsen till lyteskomik, men gjort med värme och sympati. Budskapet tycks vara lite dubbelt. Å ena sidan markerar det att BBC One är en public service-kanal, en medieaktör till för alla oavsett intressen, läggning, politiska åsikter hudfärg eller annat. En kanal, ett folk … BBC One.

Det är inte svårt att tänka in den pågående Brexit-debatten i budskapet, en följetong som har skurit landet i tu. Vem som än tar hem segern får andra halvan emot sig. Kul filmer i alla fall, flera av dem finns att se på Martin Parrs hemsida.

Och om någon får mersmak av Parrs stil pågår en  stor utställning – Only Human på National Portrait Gallery fram till den 27 maj.

Utställningen visar stillbilder på människor runt om i Storbritannien, från vanliga Svenssons till överklass.

Också här är en snäll humor hela tiden närvarande. Det är kul och upplyftande, men ändå rätt ofjäskigt. Kameralinsen väjer inte vare sig för det snygga och släta eller det skrynkliga och skavda. Även BBC:s Oneness-filmerna visas nonstop på en skärm i utställningen.

Juryn till Årets Marknadsförare i motorbranschen är utsedd

För andra året ska årets bästa prestationer i motorbranschen uppmärksammas belönas. Detta kommer att ske på Motorgalan på Berns i Stockholm den 14 november. Återigen är Newsrooms PR-konsult Göran Björklund med i den jurygrupp som ska utse Årets Marknadsförare.
– Kul med förnyat förtroende för ett viktigt uppdag i branschen. Det känns bra att vara med och stimulera och uppmärksamma bra marknadsföring, säger Göran.
I fjol var han med och utsåg Rejmes i Halmstad till Årets bästa marknadsförare i motorbranschen med kampanjen Blinkis trafikklubb.
– Det rådde stor enighet i juryn om att ge Rejmes priset. Blinkis är inte bara ett marknadsföringskoncept som vänder sig till barnfamiljer, det handlar även om att vara en god samhällsmedborgare genom att vara ute på förskolorna och bedriva trafikutbildning för framtidens bilköpare, säger Göran.
Utöver Göran Björklund är även Jacob Hermansson, Formac, Mikael Köhler, Nordiske Medier, Frans Johansson, tidigare tidningen Åkeri, samt fjolårets pristagare, Sofie Cernliden, Rejmes i Halmstad, med i juryn som ska utse Årets Marknadsförare.

Filmklipparen Lena Runge skippar mord och action

Sex frågor till Lena Runge, som bland annat jobbat med filmen The Wife med Oscarsnominerade Glenn Close i huvudrollen. Vad gör dig till en bra filmklippare?

– Jag tror att jag har en fallenhet, en sorts närvaro där jag vågar undersöka saker och fördjupa det filmiska berättandet.

Hur avgörande är din insats?

– Som klippare vill man nå  en helhet, så att filmen kommunicerar väl med sin publik. Om vi tar The Wife så fick jag 66 timmars råmaterial. Med ett så rikt materialet har jag oändliga valmöjligheter via handlingen, karaktärsutvecklingen och formen.

Fick du sitta på något amerikanskt filmbolag och klippa?

– Nej, jag var här på mitt kontor i Göteborg. Nu för tiden behöver man inte sitta i en mörk källare som förr. Med den nya tekniken kan jag ta med mig min dator vart som helst, jag klipper i ett program som heter Avid.

Har du fått många erbjudanden efter The Wife?

– Ja, men hittills har jag tackat nej. Det har varit historier som jag inte tycker att världen behöver. Action och mord är inte min cup of tea, om man säger så. Det tar ändå 12 till 16 veckor att klippa en långfilm och det är hårt jobb. Då vill jag att det ska vara ett engagerande och viktigt tema. Men jag arbetar som dramaturg och rådgivare i ett par dokumentära filmprojekt.

Hur var Glenn Close att jobba med?

– Jag träffade henne inte förrän under lanseringsresan för filmen. Vi klippare brukar inte få åka med, men den här gången blev jag inbjuden. Då lärde vi känna varandra lite och mitt intryck är att hon är en trevlig och oerhört professionell person som är generös med att dela med sig av sina kunskaper.

Annars brukar du sällan träffa skådespelarna?

– Det är ett medvetet val att inte träffa teamet under inspelningen. Jag måste kunna vara fri i mina val som klippare, så att inte personliga relationer står i vägen. En karaktär kanske behöver klippas ned, eller en scen som var svår eller dyr vid inspelningen kanske bör klipps bort.

Fotnot: Missa inte Newsrooms lunchföreläsning på Röhsska museet den 7 maj. Då kommer Lena Runge dit för att berätta mer om klippteknikens betydelse för filmens helhet. Håll utkik efter inbjudan som skickas ut den 27 mars.

 

Lena Runges tre bästa tips till den som ska börja klippa film:

  • Lita på din intuition.
  • Försök inte vara för duktig, tänk på att film är ett samarbete.
  • Hitta din metod så du kan delge vad du behöver i ditt arbete.

 

Fakta: Lena Runge

Ålder : 60 år.

Yrke: Filmklippare, tidigare lektor på Valands konsthögskola och på Stockholms dramatiska högskola (StDH). Är även verksam som samtalsterapeut.

Bor: Vasastaden i Göteborg.

Familj: Man, tre barn och ett barnbarn.

Lyssnar på: Ane Brun, Madredeus , Arvo Pärt, Bach och Mahler.

Favoritfilm: Fjärilen i glaskupan av Julian Schnabel och Magnolia av Paul Thomas Andersson.

Nu är det Instagram som gäller – bästa tipsen om hur ditt företag syns med bilder

Sociala medier börjar bli hyfsat moget. Knappast nytt längre, men de fortsätter att förändras och få nya betydelser. Som att Instagram börjar ta rygg på Facebook när det gäller antalet användare.

I alla fall enligt Content Marketing Institute som menar att ”Insta” – med cirka en miljard användare – är det sociala medium som gäller just nu.

Men om Facebook har blivit ganska väl utforskat av företag som vill synas är det inte lika många som satt sig in i hur de ska bete sig på Instagram.

Här kommer några snabba tips:

  • Strategi. Som alltid i sådana här sammanhang gäller det att ha en plan. Ska innehållet vara varumärkesbyggande, och exempelvis lyfta fram kunderna snarare än den egna verksamheten? Eller tvärtom – är det bättre att låta kunderna vara i fred och istället lyfta fram sina egna medarbetare, tjänster etcetera? Skaffa en strategi och se till att följa den.
  • Skaffa ett business account. Visst, det går att köra på med ett vanligt personkonto. Men med ett business account får du många fler möjligheter. Du kan ta reda på mer om responsen och kan analysera bättre. Ett business account behövs också om du vill schemalägga dina inlägg med programmet Buzzer (se nästa tips).
  • Hjälpprogram är bra. Med appar som exempelvis Buzzer går det att styra Instagram på ett smart sätt. Exempelvis kan du lägga upp dina inlägg på exakt de tider du vill. Så ska firmans kommunikatör vara ledig en typisk utskicksdag kan han eller hon fixa det i förväg.
  • Gör en ”story”. Instagram stories är just nu stort, det kallas ”din händelse” i den svenska versionen av Instagram. Din story – alltså ett kort filmat inslag – ska helst skildra något som händer bakom kulisserna, och den ska göra det på ett direkt och enkelt sätt, och gärna vara filmad med mobilen. Händelsen ska vara max 10–15 sekunder lång och de första sekunderna är viktigast.
  • Tagga ordentligt. Snåla inte med dina hashtaggar, minst tio bör du ha för att få uppmärksamhet på ett inlägg. Koppla dem gärna till det egna varumärket, kampanjer, produkter du säljer eller branscher du verkar i.
  • Gör kul saker. Livestreama ett roligt event, skapa en enkät där dina följare får svara på en fråga … folk gillar underhållning.
  • Lägg in din webbadress. På Instagram funkar det inte med levande länkar, mer än på ett ställe: under ditt namn när besökare går in på din profil. Så se till att inte missa det.

Läs mer här!

Skriv inte så – sex vanliga misstag i texter

Om bara all fakta är med, allt är rättstavat och att texten i nyhetsbrevet lever upp till gängse skrivregler … tja, då måste det ju vara en bra text. Visst, handlar det om en oumbärlig manual, ett avgörande juridiskt dokument eller senaste rapporten från intresseföreningen, då läser folk ändå. Men för den som vill att några fler än de närmast sörjande ska ta sig förbi rubriken funkar det rätt dåligt. Då gäller det att bygga upp det du skriver så att läsarna rycks med och blir intresserade.

Här är några typiska fallgropar.

  • Var inte för kronologisk. En text som börjar från början och slutar vid slutet, det låter logiskt och bra. Men börja hellre med ett intro som tar fasta på någon rolig eller spännande detalj. Sedan kan du gå tillbaka till att köra från punkt A till punkt B i resten av texten.
  • Gör rubriker, inte överskrifter. Överskrifter är döda meningar som bara pliktskyldigt berättar något om innehållet. De drar inga läsare till sig. Nej, det du behöver är en bra rubrik som fångar uppmärksamhet och gärna har en medryckande språklig rytm. Ett knep är att använda allitterationer, att flera ord börjar på samma bokstav. Exempelvis ”Risiga rubriker ger rutten respons”. Ett annat trick är att knycka roman- eller filmtitlar och göra liknande upplägg. Typ ”Bilköpare som hatar överpriser” eller ”En chef som heter Eva” (från titlar av författarna Stieg Larsson och Fredrik Backman).
  • Skriv inte för långa ingresser. Tre sparsmakade meningar är lagom, och de får gärna hänga ihop enligt modellen trestegsraket. Först ett intressant påstående, sedan ett ifrågasättande eller en förstärkning av det du skrev i första meningen. Därefter en upplösning – ofta ett citat – som får budskapet att skjuta iväg.
    Ungefär så här: ”En del påstår att en bra ingress är viktig för att få sin text läst. Men kan verkligen tre rader i början ha så stor betydelse?
    – Absolut, det är textens viktigaste meningar, säger medieforskaren Eva Andersson.”
  • Se upp för passiva meningar. Verb som slutar på (gjordes, skrevs, passades) är bromsklossar för läsaren. De ger en trist och slö känsla. Skriv ”Zlatan passade bollen”, inte ”Bollen passades av Zlatan”. Skriv ”Företaget skrev på kontraktet”, inte ”Kontraktet skrevs på av företaget”. Fast använd med måtta, låt hellre ett passivt verb få slinka med än att det börjar låta krystat.
  • Skriv inte ”man”. Inte för ofta i alla fall. Att använda ”man” istället för mer tydliga pronomen som jag, hon, de eller vi är ett typiskt nybörjarmisstag. Texten blir oprecis, dessutom har ”man” en tendens att föröka sig. Börjar man skriva man i en mening så skriver man det gärna i nästa och nästa. I citat är det okej. Men låt dem vara sällsynta i brödtexten. Leta upp dina ”man” och byt ut, så gott det går.
  • Variera aldrig sägeverbet. Skriv ”säger” i slutet av citat (… , säger vd:n Eva Andersson), varken mer eller mindre. En del vill gärna skifta mellan ”säger”, ”uttrycker”, ”menar”, ”utropar” och så vidare. Men gör inte det. De flesta av skrivbranschens språknördar är ense om att det blir sämre, en ansträngning för att variera sig som får motsatt effekt. Lägg inte heller in något adverb som förstärker sägeverbet (…, säger vd:n Eva Andersson förhoppningsfullt”. Adverbet kliver in mellan texten och läsaren, och lägger till något som ändå finns mellan raderna. Koncentrationen i läsningen kommer av sig.

Lär dig av mästarna

För den som vill lära sig mer om att skriva finns en uppsjö av bra handböcker. Ett par av de bästa är skrivna av briljante kioskboksförfattaren Elmore Leonard och skräckmästaren Stephen King.

Testa hur du lyckas

Vill du få en uppfattning om hur bra du lyckas med att skriva enkelt och medryckande så kan du surfa in på lix.se. Lägg in din text och få en läsbarhetsanalys tillbaka.

Dödshotad av Dick Dale

Vi stod där, en svinkall vårdag, på en strand i Varberg. Två surfarfreaks och en musiknörd.
Jobbet hade fört oss samman, i övrigt hade vi inte mycket mer gemensamt än mötet, och samtalet gick rätt trögt.

Mastfot, sjöbris och olika segel, nej, mitt intresse var liksom inte helhjärtat.
– Det är rätt kylslaget, va?, sa jag och längtade efter vinterhandskarna.
– Jag tycker att det är friskt, sa den ene surfaren.
Han utstrålade kraft. Ung, solbränd och väderbiten. Den andre stirrade längtande ut mot vågornas vita gäss.
Det var då jag kom att tänka på Dick Dale. Min enda egna referens till deras expertområde.
– Surfrockens portalgestalt.
Den ene surfaren hade ingen aning, den andre nickade vagt.

Som en gangster i en film
Men alla som sett filmen Pulp Fiction har hört hans rasande gitarrspel i inledningen. På skivomslagen från 60-talet är han brunbränd och muskulös, snygg, men med utstrålning som en dörrvakt på Avenyn. Där, på Henriksberg för ett antal år sedan, såg han läbbigare ut. Stor, tjock, runt sjuttio år och med det glesnande håret i en tunn hästsvans. Som en gangster i en Ken Loach-film.
– Vad är det med volymen? Jag får inte till mitt gamla ”crank”, ropade han till ljudteknikern och förbannade de göteborgska miljömyndigheterna och deras decibelgränser.
Sen, med öronbedövande distorsion, drog han i gång sina gamla hits, viftade med elgitarren och juckade ut bland de unga tjejerna längst fram som ogenerat började klämma honom i baken och kladda både här och där. Dick verkade minst lika förvånad som jag över den uppmärksamheten. Men han gillade läget.
En odör av rakvatten hängde kring hans bowlingskjorta, kände jag, när jag drog upp kameran och riktade den rakt i ansiktet på honom.
Det var då det hände.
– If I see those on Ebay, I’m gonna WHACK you, skrek han.Han hytte med knytnäven och sköt fram ansiktet mellan småtjejerna, med ett hemskt grin.
Dicks ögon var skräckinjagande. Och det var lätt att föreställa sig en yngre upplaga av honom, ett stenkast från någon kalifornisk strand, på en mörk bakgata bakom en bar med kulörta lyktor och Hawaii-tema.

Våldsmannen blev kvar på scenen
Men efter konserten verkade allt groll vara glömt. Dick ritade sin autograf på en cd som jag köpte och var allmänt pratsam och småtrevlig. Våldsmannen verkade ha blivit kvar på scenen.
Men nix, historien om mitt möte med Dick Dale funkade inte på surfarna. Vi stod där och småsnackade ett tag till, sen skildes vi åt. För min del kunde de gärna ta sina brädor och köra ner dem i vågorna, frysa hur mycket de hade lust med. Jag hoppade i alla fall in i min varma bil. Satte på bilstereon och drog iväg med en rivstart som släppte ut ett moln av fossil koldioxid över den pastorala vyn.
Och även om Dick Dale hade menat allvar med sitt mordhot så är det i alla fall för sent nu. I går packade han ner sin Stratocaster för gott efter ett evigt turnerande. Ända in i det sista fortsatte han att spela, till stor del för att ha råd med massiva sjukhusräkningar för cancervård.

Nice price för the New Yorker

– skribenter i världsklass för en struntsumma

Den var under en intervju med författaren Åke Edwardson jag fick tipset. Han skulle porträtteras för katalogen till Bokmässan i Göteborg och vi satt länge i hans skrivarlya och pratade.

Det nämndes en massa namn och vi verkade gilla samma saker. Som hårdkokta skribenterna James Ellroy och James Lee Burke. Och amerikansk dirty realism, med författare som Richard Ford och Raymond Carver. Och soulmusik, med mera med mera.

– The New Yorker är ett bra tips för att hitta ny, bra litteratur, sa han.

Det kom lite som i en bisats, men fastnade. The New Yorker? Det lät intressant. Staden som jag alltid velat bo i, som jag bara besökt en gång och förundrat gått runt i och kollat på alla höga hus. Och förvånat märkt att det gick att korsa Manhattan på ungefär samma tid som det tar att promenera från Masthugget till Korsvägen.

Listan med namnkunniga personer som bidragit med material till The New Yorker – första numret kom i februari 1925 – upptar en egen sida på Wikipedia, flera hundra namn lång. Filmregissören Woody Allen, neurologen Oliver Sacks (Uppvaknanden) sångaren Leonard Cohen, författaren Margaret Atwood (A Handmaid´s Tale), fotografen Diane Arbus. Plus tidigare nämnda favoriter som Richard Ford och Raymond Carver, och många, många fler.

Men det skulle dröja nästan 15 år innan jag fick hem mitt eget första ex i brevlådan, via en löjligt billig provprenumeration. 12 dollar för ett kvartal, för en tidning som kommer en gång i veckan? Jag betalade, mest för skojs skull, och var rätt övertygad om att det blivit något fel. En prestigetidskrift för under en tia per nummer? Dessutom skickad hela vägen från andra sidan Atlanten. Lät för bra för att vara sant. Sedan låg den plötsligt på hallgolvet en dag. 100 sidor, fullmatade med intressanta artiklar om musik, politik och kultur. Nyskrivna noveller av författare i världsklass, varje vecka.

Det är bara två saker som är dåliga. Papperet är florstunt och det räcker med minsta strimma chipsflott för att det ska se kladdigt ut. Och så är det omöjligt att hålla lästakten. Innan man har hunnit igenom ens en bråkdel av artiklarna dimper det ner en ny i brevlådan.

Sedan är det väl värt att utfärda en varning till eventuella påhejare av amerikanske presidenten Donald Trump. Han får sina fiskar varma i varje nummer.

 

Fotnot: En vanlig helårsprenumeration kostar 150 dollar.

Skaffa din egen provprenumeration för 12 dollar.