Typsnitt, en del är exhibitionister som kväver själva budskapet.
Andra väcker känslor och får orden att se vänliga eller seriösa ut.
Sen finns de som verkar utan att störa. Alltid närvarande, aldrig påträngande – likt en smidig butler.
Som det svenska doldis-typsnittet som är vårt kanske mest spridda och lästa, trots att du aldrig ser det i tidningar eller på webben.

Tratex. Namnet låter nästan som något slags byggmaterial.
Men som svensk är det nog bara i tider av pandemi och hemma-karantän som du inte dagligen läser något i Tratex-skrud.
Det handlar om vägskylts-typsnittet som sedan 60-talet talar om var du befinner dig, vart du är på väg och hur du ska bete dig.
Tratex upphovsman var ingenjören Karl-Gustaf “Kåge” Gustafson, som i tre decennier arbetade på Vägverkets trafikbyrå och Trafiksäkerhetsverket.
Då han avled 2006 hade han tecknat omkring 200 vägskyltar. Den första (och mest omtyckta) var Herr Gårman från 1955.

När han fick uppdraget att klä den svenska trafikmiljön i ny typografisk kostym var han med andra ord väl inkörd på de speciella förutsättningar som råder – med krav på högsta möjliga läsbarhet på avstånd, i rörelse, i olika ljus med mera.
Resultatet blev en elegant och tidlös, men samtidigt diskret font som än i dag fyller sin uppgift.

Bokstävernas utformning är distinkt och kraftfull och – som det anstår en ingenjör av den gamla skolan – präglas av den snustorra exakthet som datorfritt arbete med passare, millimeterpapper och ritstift kräver.
En mindre uppdatering gjordes under 70-talet, i samband med att de reflekterande vägskyltarna gjorde entré längs de blågula vägarna, men i övrigt hänger Kåges klassiker med.
Så nästa gång du är i trafiken, skänk en tanke till Tratex, din meste bäste vän längs vägen.

Att göra sin egen trafikskylt är den enklaste sak i världen, fonten laddas ned från Transportstyrelsen här.