Du vet hur det är. Du står i något socialt sammanhang, konverserar och är mitt uppe i en story om något du varit med om. Flytet är i gång, och höjdpunkten närmar sig. Så slinker den över läpparna, meningen om någon som är bättre, sämre, längre snabbare eller kortare och så vidare än dig.
En blotta som ingen språkbesserwisser missar.

”Än du heter det!”

Jo, jo. Det finns regler, och de ska följas, åtminstone för den som vill uttrycka sig någorlunda korrekt. Men en del av dem strider ju helt mot språkkänslan.

Som när genitiv s:et hamnar snett i meningen ”Sångarens i rockbandet mikrofon”. Alla instinkter säger nej, nej, nej. Ingen uttrycker sig så. S:et ska självklart vara på rockbandet, annars låter det helt galet. Och med tiden har den saken rättat till sig även i mer språkvårdande sammanhang, så här en god bit in på 2000-talet har konstruktionen blivit utdaterad.

Tack och lov.

Och plötsligt händer det! Nu säger även Institutet för språk- och folkminnen ”än dig”. För båda formerna – subjekts- (än jag) och objektsformen (än mig) – är enligt dem korrekta. De skriver på sin sajt att bruket har varierat lite hit och dit i många hundra år.

Så äntligen … lite välbehövlig helmantlad ammunition mot en del förmenta språkvårdare, folk som vet precis hur man tar död på lite ledig konversation.

 

Läs mer:

Ska vi vara mer noggranna med det grammatiska så handlar det om att ”än” kan vara antingen en så kallad bisatsinledare, då blir det rätt med ”än jag”. Men det kan också betraktas som en preposition, och i så fall är det rätt med ”än mig”. Med mera. Läs den lite mer detaljerade förklaringen här.