Alla som lyssnat på musik med ett hyfsat stort intresse har varit med om det: En av artisterna man följer tappar sitt vanliga grepp och kommer med … något konstigt. 

Något som inte låter som det brukade. Något märkligt. Dåligt är fel ord, även om det är vad man först tänker. Svårbegripligt är mer rätt. En besvikelse i vilket fall. Men sen, åtminstone med en del av de där albumen, kommer du plötsligt på koden. Sedan har du förändrat ditt lyssnande för alltid.
Ibland är det helt nya bekantskaper som låter . . . konstigt. Musikskapare man inte har något förhållande till alls. Och de artisterna riskerar att aldrig få någon mer chans i högtalarna hemma. Räddningen kan vara att det är något som trots allt manar till ett försök. Något som ger en ram. Som ett omslag som är intressant, någon du litar på som snackar upp plattan så att du tvingar dig själv att försöka, etcetera.
Newsrooms musiknördar har gått igenom sina vinylsamlingar, CD-hyllor och Spotify-listor och tagit fram sina personliga exempel. Musik som fick dem att först tappa sugen innan den lyfte lyssnandet till en ny nivå.

• Planet of the Apes/soundtrack (album) – Jerry Goldsmith
Ett 60-tals-soundtrack med referenser till Stravinsky, Bartók och Messiaen istället för tidsandan runt Carnaby Street. Visst, tröskeln är hög, men sedan du väl knäckt koden backar du aldrig. (TA)

• Permanating (låt) – Steven Wilson
Progmetalgenrens okrönte konung, en allkonstnär men ändå ganska konservativ i sitt musikskapande. När han 2017 släppte plattan To The Bone, stack en låt ut. Permanating. Hade han plötsligt blivit en popmusiker i mängden? Låten gjorde han för att nå ut till en bredare massa, men bra var den inte. Till en början. Men nu, satt i ett sammanhang tillsammans med allt annat han har gjort, har den växt till en skön dänga. (LS)

• Bitches Brew (album) – Miles Davis
Musikerna, lika hemma på klassiskt, rock och folkmusik whatever som på jazz, fick väldigt lösa förhållningsorder. Det hörs. Men de reder upp det till ett märkligt, funkigt sväng. Fusionjazzens portalverk kräver dock tålamod i början. (TD)

• Funhouse (album) – The Stooges
Jag trodde att det var musiken som var omogen. I själva verket var det jag. Tog många år att inse det geniala i detta simpla råa riffmonster. Själva essensen av rock. (TA)

• GP (album) – Gram Parsons
Svårt att förklara för de som fattar direkt, men Gram Parsons nydaning av countryn, med smäktande fioler, kan låta riktigt illa för ett otränat countryöra. Sen blir det precis tvärtom. Elvis kompband gör inte saken sämre. (TD)

• Back in Black (album) – AC/DC
Värsta mögiga ölrocken, usch. Och originalsångaren – som ändå var  lite kul – är utbytt mot en blek, falsettskrikig kopia. Men efter decennier av diss upptäckte jag hur bra det jämna, sköna, avslappnade soundet passade som soundtrack till mitt arbete. Perfekt skrivmusik. (TD)

• To Keep From Crying (album) – Comus
Den illa sedda uppföljaren till debutskivan som byggde myten. Efter många försök föll bitarna plötsligt på plats, och jag var på nytt fast i brittiska Comus magiskt skruvade värld. (TA)

• Caravan (låt) – Duke Ellington
Alla jazzkändisar bugade djupt för den där Ellington, men jag förstod inte. Lät ok, men … Sedan släppte jag loss originalversionen av gamla slitna Caravan i lurarna. Värsta lo-fi, men wow. Tricks med blåsinstrumenten som mer än 80 år senare fortfarande får en att häpna. (TD)

• Vita vidder (låt) – Family Four
I USA kallas genren sunshine pop med statusband som Association och Free Design. Vår egen blågula version hamnade i ett förklenande schlagersammanhang och jag töntstämplade dem därefter. Stort misstag. Orkestrerad pop i absolut toppklass. (TA)

• The White Album (album) – The Beatles.
Tunnsått med psykedeliskt trallande. Beatles på dekis, med hårdare, deppigare och ruffigare ljudbild. Först är det en chock, sedan växer de. Flera intressanta och udda låtar, plus några av deras stora hits. (TD)

Lyssna på listan via Youtube eller Spotify

Bild: Drobotdean/freepik.com