Skrivguruer är ense om det.
Upprepningar är djävulens påfund.
Många gånger är de lite svåra att se. De ligger och skvalpar nära ytan och flyter upp, oönskade, mitt i läsarens upplevelse Förutom andra dödssynder – som att skriva tråkigt och omedryckande även när det inte krävs – gäller det för dig som producerar content att läsa igenom texten och få bort dem.
Bland de vanligare är att börja mening efter mening med ”men”. Inte den värsta upprepningen, men testa att byta mot fast, eller bara stryka. Ofta klarar sig texten rätt bra utan.
“Det” är en annan av de mer harmlösa upprepningarna, dessutom som regel lätt att arbeta bort, när du väl upptäcker den. Värre är det med favoritord och klyschor. Implementera, potential, utmaning är typiska exempel inom affärsspråket.
De får gärna konkurrensutsättas med synonymer här och där. I vissa typer av texter är de dock svåra att komma runt, som i årsredovisningar och juridiska texter. Där är funktionen, den exakta betydelsen, prioriterad före läsupplevelsen. Bara att acceptera.
En av de mer tråkiga upprepningarna är när skribenter börjar ingressen och brödtexten med samma ord. Allra tristast är det när det handlar om ett personporträtt där namnet är det första som dyker på båda ställena.
Sedan har vi också det viktiga undantaget, som är något av ett mantra bland journalister: Variera aldrig sägeverbet. Alltså det där ordet som kommer direkt efter att du citerat vad någon säger.
Exempelvis:
– Kassaflödet är just nu riktigt bra, säger vd:n.
Skriv inte att vd:n menar, tycker, eller avslutar.
Skriv alltid “säger”.
Som sagt, upprepningar kan vara lite svåra att se själv. Så ta gärna hjälp av en korrläsare. Har du ingen till hands så låt ChatGPT ta en titt. Tjänsten har skarpa ögon och en förmåga att ge rak kritik.
Illustration: Thomas Drakenfors