Språket speglar tidsandan, och för den som betraktar de nya ord som dök upp 2019 framträder ett år då optimismen sviktade. Undergången verkade nära, vilket i och för sig inte var första gången i historien.

Redan på 300-talet var det kört. Då ryktades det om att antikrist anlänt till jorden och att det bara var en tidsfråga innan bockhorn, klövar och spetsiga svansar började växa ut på våra kroppar. Fast apokalypsen har varit på väg många gånger både före och efter det. Det finns teorier om att polerna på jorden kastas om var 12 000:e år, vilket skulle få kontinenterna att förskjutas med enorma vulkanutbrott och kilometerhöga havsvågor som följd.

Bara en teori, och som tur är utan något vetenskapligt stöd. Även om polerna i och för sig förändras då och då. Senast var för 780 000 år sedan, och processen var utdragen och odramatisk.

De undergångstankar som avspeglar sig i förra årets nyordslista siktar in sig på klimatet. Allt tyder på att det blir varmare. Och det är tydligen något vi behöver prata om. Vi har i alla fall fyllt på våra ordbanker med nya uttryck som artdöden, klimatnödläge och klimatdikatur. En del av nyorden – som Gretaeffekten, klimatstrejk, tågskryta, växtbaserat kött  och grönt körfält – andas ändå en viss optimism: bara vi anstränger oss ska vi nog kunna begränsa skadan. Sedan är det andra – som smygflyga – som gör att man blir lite mer uppgiven. Vi människor framstår som hopplösa och oförbätterliga smitare och livsnjutare. Inte ens när katastrofen verkar stå för dörren är vi beredda att ge avkall på våra personliga projekt med att maximera vår korta tid på jorden. För att ta till ett annat nyord, så har vi svårt för att hitta vår ikigai (meningen med livet på japanska) när vi inte får leva livet utan trista klimatkompromisser.

2020? Då hoppas vi på nyord som klimatåterhämtning, co2-dödare, artexplosion och batterivändning.

Läs mer: Hela nyordslistan för 2019 hittar du här.

 

Foto: Suzy Hazelwood