Det är lite bedrägligt med en del ord. De har liksom en tendens att självbefrukta sig och svämma över texten. Som skribent har du en uppgift i att sätta upp effektiva fällor.
Alla har vi våra favoritklyschor. Ord som ger oss en viss personlig stil, men som också kan bli till trista upprepningar som gör texten seg och tråkig att läsa för den som upptäcker dem.
Till exempel att en del alltid hellre vill implementera än genomföra eller införa saker, och att andra blundar inför allt som liknar problem och bara kan se utmaningar.
Draft eller utkast
Sedan har vi anglicismerna – exempelvis att drafta ligger närmare tillhands än att göra ett utkast, etcetera, etcetera.
Utöver det finns det populära ord som vi har en gemensam kärlek till, och det överlägset mest omtyckta av dem är man.
Ett ord som är lätt att slänga in, och som är effektivt.
Men det har också den där märkliga egenskapen att det gärna smyger sig in … om och om igen.
Börjar man skriva man blir det lätt att man fortsätter med man. Man får liksom inte nog – och man börjar skapa texter som ser slöare och slarvigare ut än man hade velat, eller i alla fall jämfört med vad läsaren hade önskat.
Att lära sig stryka sina man och peta in mer exakta pronomen som jag, han, hon, den, dem eller de tillhör grundkurserna i journalistiskt skrivande.
Textens skräp
Det funkar ungefär som med utropstecken. Effektiva när de behövs, men som när de börjar användas i plural blir en slags dammråttor som får texten att se lite ofräsch ut.
Som den stilsäkre copywritern och deckarförfattaren Elmore Leonard uttryckte det i sin läsvärda bok om skrivande (Elmore Leonards 10 Rules of Writing):
”Håll kontroll på dina utropstecken. Använd inte fler än två eller tre per 100 000 ord.”
Så håll ordning på dina man. I citat går det bra. I övrigt kan kanske ett slinka igenom obemärkt i en text.
Sedan blir det snart tjatigt.