Den gäckande rubriken

/i /av

Bara några få ord till när hela ingressen och brödtexten är klar.
Ska väl inte vara så svårt?

Jo, det är det. Talar vi kvällstidningar så är det något som kan göra en medarbetare legendarisk – förmågan att sätta en slagkraftig rubrik till en text eller på en löpsedel. Även när det gäller kundtidningar, pressreleaser och nyhetsbrev är rubriken viktig. Många landar i det som nedlåtande kallas en överskrift, alltså en rätt meningslös sammanfattning. Rubriken ska vara mycket mer. En ordlek som fångar in texten och helst även lyfter den en aning. Det är nästan metafysiskt, en fråga om känsla och talang som man känner igen men inte riktigt kan förklara.

Men några verktyg finns det att ta till. Alliteration är bra, det vill säga flera ord som börjar på samma bokstav, typ Miljonvinst till Mona i Mjölby. Ett annat knep är att spinna på ordlekar i stil med Liten tant fick stor vinst. Romantitlar är också vanligt att man använder. Hur många gånger har vi inte sett På spaning efter den miljonvinst som försvann, På bankkontot intet nytt eller Gräddhyllan tur och retur?

Till sist, tänk på bilden och försök få rubriken att jobba ihop med den. Och hur dåligt det än blir: gör ändå alltid ett rubrikförslag till den som gör layouten. Även om den är kass så ger den formgivaren en ledtråd till vad du tyckte var viktigt när du skrev.

Brödtexten ska vara enkel

/i /av

Lång, vindlande, omständlig, konstig kommatering. Det funkar för nobelpristagaren Claude Simon, men INTE i en tidningsartikel. En brödtext ska vara enkel.
Spänstig eller snärtig är andra bra egenskaper. Men hur får man till det? Aktiva verb är ett av de bästa tricken. Skriv “Zlatan nickade bollen”. Inte “Bollen nickades av Zlatan”.
Och använd tydliga pronomen. Som jag, han, de och Zlatan. Helst inte “man”, för då låter det som om du inte vill stå för vad du skriver. Dessutom, börjar man använda man så blir det lätt man hela vägen. Ett per text är okej, men helst inte fler.

Förutom i citat, där går det bra med man.
När det gäller sägeverben – menar, tycker, förklarar, hävdar och säger – finns det två olika förhållningssätt. Variation eller konsekvens.

Liksom de flesta språkvårdare inom kåren rekommenderar Artikelskolan konsekvens. Håll dig till “säger”.

– Börja köra lastbil igen, säger arrangören och sparkar Elvis.
“Säger” är slitstarkt och tål att upprepas.

Till sist, alla reportrars superklyscha – kill your darlings.
Stryk den där fräna formuleringen som du är så där extra nöjd med.
Ta den åtminstone i övervägande ett par extra varv.
Oftast är det bara du själv som tycker att den är bra.

Språkskolan rekommenderar: Martha Gellhorn, George Pelecanos, magasinet Filter.

Den avgörande inledningen

/i /av

Tre meningar lång. Kanske kortare men helst inte längre.
Det handlar om ingressen, förstås.

Det är det typiska stället att slarva bort sin text. En trist ingress.

Tidningsartikel eller pressrelease, principen är den samma. Men hur ska den se ut? Idealet är tre utgångar, helst rätt korta så att den går att redigera i en ganska perfekt kvadrat i spalten.

Är det en typisk nyhetsartikel ska den ha med det allra viktigaste. I princip ska det räcka med att läsa de där tre första raderna. Sen har man fattat allt.
Ingressen måste vara intresseväckande, det är ett krav. Somliga beskriver den som en trestegsraket. Startar, lyfter och bränner iväg på tre. Poff.

När det gäller innehållet finns det två skolor. Det vanligaste är att den står för sig själv, att allt som står i ingressen tål – till och med bör – upprepas i brödtexten.

Men det går oftast lika bra att bara skriva vidare, att helt enkelt fortsätta på den inledande rivstarten. Särskilt om det är ont om plats.
En annan regel är att inte börja med ett direkt citat, ett så kallat talminus. Men som vanligt med såna här saker – regler är till för att brytas, bara man vet vad man gör.