Verser för vitala texter

121023_poesiBokmässan är knappt över och Nobelstiftelsen har precis lyckats göra ännu en okänd ordvrängare till superstjärna. Men vem läser en poet?

Fast för en skribent är det ingen dum idé. Lite versrader kan ge glöd åt skrivspråket. Visst, en del passar bäst för grå kostym, ekskrivbord och ett porträtt på Wittgenstein på väggen.

Annat går rakt in i hjärtat, som Walt Whitman. Boken Leaves of Grass, med långa passager som ofta bygger mer på upprepningar än rim … många har härmat. Det är Whitman som Robin Williams – stående på en skolbänk – citerar i filmen Döda poeters sällskap. “O Captain my Captain!”

Rumlaren Charles Bukowski är en annan som inspirerat många, bland annat åtskilliga journalister. Rak, okomplicerad, effektivt och uttrycksfull. Men med ett innehåll som inte passar för känsliga läsare. Han gjorde en mängd diktsamlingar. Dessutom en handfull romaner, med skildringar från Amerikas bakgator, vilka blivit mindre klassiker. Bukowski var journalistutbildad och hade en förmåga att kickstarta en text på sätt som gör garvade kvällstidningsreportrar gröna av avund.

Men man behöver inte gå så långt. Bara några mil utanför Göteborg bor Pamela Jaskoviak, mest känd som krönikör i radio. Men även poet med ett snärtigt språk. I samlingen Svart Tulpan (Polycolor) blandar hon populärkultur och personligt med snygga komprimerade miljöbeskrivningar. Läs och lär.

Läs mer: Under några höstveckor har Västtrafik haft dikter uppsatta på fordonen i Göteborgs stadstrafik. Läs Newsrooms intervjuer med poeterna som deltog.

Hitta böckerna: Leaves of Grass finns i olika svenska översättningar, bland annat Strån av gräs från 1935. Leta på antikvariat, vilket även gäller för Svart tulpan av Pamela Jaskoviak. Flera av Charles Bukowskis böcker går att beställa i pocketversioner från Lindelöws förlag för några tior per styck.

Vinn en pocket: Ett ge bort-ex av Bukowski-antologin Drivved står i Newsrooms bokhylla. Intresserad? Klicka här för att delta i utlottningen.

Konsten att skriva ett kåseri

120612_KaseriKåseriet, en genre någonstans mitt emellan skönlitteratur och journalistik.  Ett andningshål för den som mal på med att skriva brödtext på jobbet.

Ett forum för att vässa verktygen och prova nya grepp. Personligt, iakttagande, oftast underhållande. Tekniken för att bygga upp ett kåseri är densamma som krävs för ett spirituellt tal, en snärtig blogg eller en medryckande ledare till ett nyhetsbrev.

Typiskt är att bygga upp texten kring en reflektion. En händelse, en låttext eller ett ordspråk som ringer i huvudet. Märkliga handlingar, oväntade möten. Två episoder, meningslösa var för sig, får ny mening när de pusslas ihop.

Inga idéer? Gå ut på stan, sug in intryck och försök att få med alla sinnen. Ta med lite rekvisita. Ett speciellt föremål, något att äta. Tjuvlyssna, anteckna det du hakar upp dig på. Tillbaka på kammaren väntar det roligaste: att försöka hitta en linje i iakttagelserna.

Utnyttja fenomen som skrock, slump, spådomar, gudomliga ingripanden, astrologi och parapsykologi. Tveksamma i vanlig journalistik, men helt rätt här. Ett knep för att komma i rätt stämning är att härma. Hur hade Tranströmer eller Ranelid skildrat det här? Strindberg? Knycka några fraser? Helt okej, men skriv om så att orden blir dina.

Prova med att pussla om stycken och se om det händer något. Stryk bort all barlast som skaver, då brukar texten lyfta. Funkar det ändå inte? Låt texten ligga några veckor, en månad. Kanske har det hänt något nytt som gör att allt faller på plats?

Läs mer: De duktiga kåsörerna huserar på dagstidningarnas sidor för serier och udda material. Namn och nytt på DN, Världens gång på GP. Några nutida kåseriskribenter: Hanna Hellqvist och Johan Croneman, DN, Kristian Wedel, GP. Internationella kändisar: Candace Bushnell, Carl Hiaasen och Damon Runyon

Håll ihop orden – annars kan det bli helt fel

Rök fritt, styck mord och press release – särskrivningarna både skapar förvirring och väcker språkrensarna inom oss. Men det är inte alltid så lätt att hålla isär begreppen, inte ens för den som har en väl utvecklad känsla för ord och stavning.

“Väl utvecklad” är förresten ett exempel där det går att göra lite hur man vill utan att betydelsen blir direkt förändrad. Skriver du isär blir det bara lite mer eftertryck på “väl”.  Men varför blir det så här? Många skyller på det engelska inflytande. Där är särskrivning mer regel än undantag.

Det finns metoder för att reda ut begreppen. På Språkrådet rekommenderar de att läsa texten i långsam takt och lyssna efter om ordet har en så kallad sammanfattningsaccent. Femton och fem ton till exempel. Fem ton saknar sammanfattningsaccent, liksom grön sak.  På sajten skrivihop.nu, en webbplats helt dedikerad åt att bekämpa särskrivning, tar de upp några svåra fall: svartabörshaj, näradödenupplevelse och bergochdalbana. Alla tre ska skrivas just så. Ihop.

Språkrådet bjuder på ett annat bra fall, det långa krångliga ordet kassaterminalsystem. Kassa terminalsystem är något helt annat.
Men det kan bli ännu roligare. Brunstens batterier till exempel. Vilka manicker ska man ha dem i? Och vad är en skygg lapp rädd för? Sjuk gymnast?

Den gäckande rubriken

Bara några få ord till när hela ingressen och brödtexten är klar.
Ska väl inte vara så svårt?

Jo, det är det. Talar vi kvällstidningar så är det något som kan göra en medarbetare legendarisk – förmågan att sätta en slagkraftig rubrik till en text eller på en löpsedel. Även när det gäller kundtidningar, pressreleaser och nyhetsbrev är rubriken viktig. Många landar i det som nedlåtande kallas en överskrift, alltså en rätt meningslös sammanfattning. Rubriken ska vara mycket mer. En ordlek som fångar in texten och helst även lyfter den en aning. Det är nästan metafysiskt, en fråga om känsla och talang som man känner igen men inte riktigt kan förklara.

Men några verktyg finns det att ta till. Alliteration är bra, det vill säga flera ord som börjar på samma bokstav, typ Miljonvinst till Mona i Mjölby. Ett annat knep är att spinna på ordlekar i stil med Liten tant fick stor vinst. Romantitlar är också vanligt att man använder. Hur många gånger har vi inte sett På spaning efter den miljonvinst som försvann, På bankkontot intet nytt eller Gräddhyllan tur och retur?

Till sist, tänk på bilden och försök få rubriken att jobba ihop med den. Och hur dåligt det än blir: gör ändå alltid ett rubrikförslag till den som gör layouten. Även om den är kass så ger den formgivaren en ledtråd till vad du tyckte var viktigt när du skrev.

Brödtexten ska vara enkel

Lång, vindlande, omständlig, konstig kommatering. Det funkar för nobelpristagaren Claude Simon, men INTE i en tidningsartikel. En brödtext ska vara enkel.
Spänstig eller snärtig är andra bra egenskaper. Men hur får man till det? Aktiva verb är ett av de bästa tricken. Skriv “Zlatan nickade bollen”. Inte “Bollen nickades av Zlatan”.
Och använd tydliga pronomen. Som jag, han, de och Zlatan. Helst inte “man”, för då låter det som om du inte vill stå för vad du skriver. Dessutom, börjar man använda man så blir det lätt man hela vägen. Ett per text är okej, men helst inte fler.

Förutom i citat, där går det bra med man.
När det gäller sägeverben – menar, tycker, förklarar, hävdar och säger – finns det två olika förhållningssätt. Variation eller konsekvens.

Liksom de flesta språkvårdare inom kåren rekommenderar Artikelskolan konsekvens. Håll dig till “säger”.

– Börja köra lastbil igen, säger arrangören och sparkar Elvis.
“Säger” är slitstarkt och tål att upprepas.

Till sist, alla reportrars superklyscha – kill your darlings.
Stryk den där fräna formuleringen som du är så där extra nöjd med.
Ta den åtminstone i övervägande ett par extra varv.
Oftast är det bara du själv som tycker att den är bra.

Språkskolan rekommenderar: Martha Gellhorn, George Pelecanos, magasinet Filter.

Den avgörande inledningen

Tre meningar lång. Kanske kortare men helst inte längre.
Det handlar om ingressen, förstås.

Det är det typiska stället att slarva bort sin text. En trist ingress.

Tidningsartikel eller pressrelease, principen är den samma. Men hur ska den se ut? Idealet är tre utgångar, helst rätt korta så att den går att redigera i en ganska perfekt kvadrat i spalten.

Är det en typisk nyhetsartikel ska den ha med det allra viktigaste. I princip ska det räcka med att läsa de där tre första raderna. Sen har man fattat allt.
Ingressen måste vara intresseväckande, det är ett krav. Somliga beskriver den som en trestegsraket. Startar, lyfter och bränner iväg på tre. Poff.

När det gäller innehållet finns det två skolor. Det vanligaste är att den står för sig själv, att allt som står i ingressen tål – till och med bör – upprepas i brödtexten.

Men det går oftast lika bra att bara skriva vidare, att helt enkelt fortsätta på den inledande rivstarten. Särskilt om det är ont om plats.
En annan regel är att inte börja med ett direkt citat, ett så kallat talminus. Men som vanligt med såna här saker – regler är till för att brytas, bara man vet vad man gör.